ÅH! Jag minns Kent med stor glädje. Jag har lust att skriva på de fornstora dagarna. På medeltiden. Innan Jocke Berg fick någon kronisk munsjukdom och slappade i käften så det hörs illa när han sjunger. Innan Kent blev de kent vi känner idag. Innan Kent blev Jesuiter med storhetsvansinne, innan de överhuvudtaget tänkte på sin vansinnes spelning på Stadion och att beodra publiken att bara ha vita kläder. Ok jag överdriver inte nu. Men Kent var faktikst bra i början. De tre första albumen, redan på tredje började det svaja lite. Det är lite dumt egentligen att börja tycka om ett band för att sedan rådissa dem efter sitt fjärde album. Det är någon slags indiesjukdom att göra sådär.
Att tycka om ett band i början och sen blää inte gilla dem alls. Jag vet inte Hur många band jag har lyckats göra samma sak med! Varför?! Jag vet inte!? Men i Kents fall är iallafall en sak säker. DE BLEV DÅLIGA SEN OCH FICK PRETANTIÖST STORHETSVANSINNE. Japp så då var det sagt. Jag minns första gången jag kom i kontakt med Kent, jag köpte deras på vattenfestivalen, gud vet vilket år, kanske var det 1996 eller 1995, jag köpte iallafall deras första skiva och föll för den direkt. De är ganska fula på de där bilderna vill jag minnas. 90-tals kostymer och fula frisyrer och inte alls indie på något sätt. Kanske lite, lite sådär 86-tals indie? Nåväl. Bra har de varit och kommer aldrig tillbaka. Jag tror jag såg dem iallafall en gång och det var under den där Isola turnen, på vattenfestivalen såklart. Men bra var det iallafall. Inte dåligt eller så på nåt sätt. Men om jag inte minns fel så var det början till Storhetsvansinnet redan då.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
döden-skivan är ju iofs galet bra. nästan alla låtar. jag hatar isola. och alla andra skivor. utom de två första såklart. jag såg dom på roskilde '96. det var ball. var det inte lite britpoppit med kostymer??
Post a Comment