Den här låten har egentligen ingen direkt förankring i min historia. Men jag har med den ändå. Som ett landmärke, ett statement, ett proklamerande. Indierock! Indie-whatever egentligen. Ingen jävla sell-out här inte. Även om några artister på min lista och vissa låtar är sell-out och whatever. jag bestämmer jag styr. Poängen är att det är en sjuhelvetisk bra låt, konstig brokig, skränig och oförutsägbar, så som musik ska vara. För att citera Screaming Trees i filmen Hype. " We are nerds goddamit". Jag tror inte en sekund på att göra musik för att sälja till den breda massan. Jag tror på att musik ska göras från hjärtat för att någonting känns fel rätt eller whatever bara det känns och kommer från hjärtat. Mer behöver den egentligen inte vara. Kanske en viss uns av melodi. Åtminstonde en föraning till melodi. Sen om det är rätt tonart, rätt ackord, rätt ton, falsk eller inte, det spelar ingen roll. Än en gång bara det kommer tamefan från hjärtat så duger det gott och väl för mig. Sen alla som inte håller med mig. De åsikterna ger jag blanka fan i. Jag lyssnar gärna på dem. Men inte sagt att hör på dem eller tar till mig dem. Nåväl. Uppbrottet mellan herrn som sjunger och herrn i Dinosaur Jr vet jag väldigt lite om. Jag vet egentligen att de bråkade. Lou Barlow tog sitt pick och pack och drog igång Sebadoh. Dinosaur Jr fortsatte och jag såg förvrigt J. Mascis på Vattenfestivalen med sitt gitarronanerande. Nåväl här är den på Plats 102. Just Gimmie Indie Rock!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment